Häng med till Nöjesguiden så leker vi där istället. Det blir roligt. Jag lovar.
Typ.
http://nojesguiden.se/blogs/tobias-bostrom
(Glöm inte att uppdatera RSS-läsaren och sånt)
1. Den är skriven av Jan Guillou.
2. Man skulle kunna tro att röken från en skorsten på ett svarvitt foto färgmässigt skulle återfinnas i spektrat mellan svart och vitt. Men i Janne G:s 1900-talsvärld är den tydligen grön. Dessutom bryter den den fjärde väggen genom att leta sig lite snyggt ut ur fotografiet.
3. Om designbriefen är ”tänk kärleksbarn mellan ett DVD-konvolut för Stefan & Krister och en broschyr från en kuriosaaffär i Skövde designad av någon med grå starr” finns det inget som nail:ar den såsom ett snedställt jugendtypsnitt med ljus outline och hård drop shadow.
4. Om ni undrar varför tjejerna tittar rakt fram och söker ögonkontakt med den potentielle bokköparen, är det för de gillar att flirta lite (troligvis även att grovhångla i dåligt upplysta gränder och skicka naken-mms). Killarna tittar dock självklart åt andra hållet, för det är det coola killar gör. Att döma av ansiktsuttrycket på killen upp till vänster finns dock risk att någon glömde sätta dit sadeln på hans cykel, och snubben längst ner är ett levande bevis på att man kunde overdo it även back in the days: hatten, pipan, handen i fickan och ett gigantiskt pang-pang-vapen. We get it – du är tuff.
Jag utgår också från att Guillou själv släpade ner de icke ont anande modellerna till sekelskiftesateljén ”Gammaldags Foto” inne på Lisebergs nöjesfält för fotograferingen.
5. Grönt, rött och gult är ingen snygg färgkombination. Det är ingen slump att de tre i förening enbart förknippas med den kulturyttring där man tillbringar dagarna i ända med att röka hasch.
(länk: bokens hemsida)
Varje dag så hälsar jag säkert på en handfull med andra killar – kompisar, kompisars kompisar, kollegor och den där gamla högstadiekompisen som blivit tjock på psykofarmaka som jag alltid springer på vid Zinkensdamms T-banestation.
Och eftersom jag har levt över 30 år borde man kanske tycka att jag borde fått viss rutin på det här.
Men nej. Varje gång får jag samma neurotiska obehagsskänslor. De där mikrosekunderna där man står där helt paralyserad, likt en statyimitatör som tigger pengar på La Rambla, och undrar ”hur fan gör vi det här då”.
Tjejer är enklare, man skakar hand eller kramas. Eller pussar på kinden om man vill vara lite sådär douchbagigt kontinental och pan-europeisk.
Men killar, det är hälsningshelvetet.
1. Skaka hand
Ok, det här är ganska smärtfritt. Sträck fram rätt hand (50% chans), tryck åt lite och skaka i takt. Problemet är dels personer som aldrig släpper taget, som det vore någon slags uthållighetstävling, och dels personer som lägger andra handen över handslaget som om de var oroliga för att man vid första bästa tillfälle skulle springa därifrån. Men det är bara att behålla ögonkontakten och vänta ut dom. Till slut ger dom upp, och man kan börja prata om vädret eller vilket avsnitt av Games of Thrones som innehåller flest nakna bröst.
2. Kram
Någon gång i min ungdom började jag och mina killkompisar krama varandra när vi träffades. Det kändes lite edgy och frigjort. Sedan gick blev det inflation i grabbkramandet, och ryggdunkskramen introducerades för att det inte skulle bli alltför mjukt och gosigt. Jag kramar fortfarande gärna mina nära kompisar, speciellt när vi inte sett på ett tag. Men ungefär exakt där slutar min comfort zone. Jag vill inte krama killen jag träffade för första gången förra veckan eller snubben som gick i min parallellklass på lågstadiet. Bara för att vi är kompisar på facebook betyder det fan inte att du får talla på mina ryggmuskler.
3. YoBro-hälsningen
Den innersta brinnande ringen i hälsningshelvetet. En hälsning som stinker Ed Hardy-tröjor och för mycket Entourage-tittande. En av de mest obehagliga återkommande sekunderna i mitt liv är ögonblicket när man ser killen mitt emot en gå in för en YoBro-hälsning. Grabba tag i handen, in med axeljäveln och sedan ska man slutföra det på något häftigt sätt: knäppa med fingrarna, flaxa med händerna eller slå sig på pannan.
Jag förstår att ni har sett på film att coola killar gör det i USA, men kan vi inte bara lägga ner det? Eller i alla fall starta en ABF-kurs så jag kan lära mig. Jag fattar inte vad jag ska göra med andra armen, eller när det tar slut. Alltid när man hälsat klart blir lite sådär obekvämt om det inte är helt synkat, vilket det såklart aldrig är. Bästa argumentet för bojkott mot amerikansk kultur är att vi kanske skulle bli av med hela YoBro-grejen.
4. High-five
Jag älskar high-fives. Det är enkelt, det minimerar kroppskontakt och den känns både retro och modernt på samma gång. I min drömvärld skulle alla high-fiva hela tiden. Klatsch, klatsch, klatsch. Fokusera bara på andra personens armbåge och slå lagom hårt. Enkelt. Hälsningarnas motsvarighet till pasta och falukorv till middag: galet enkelt – galet gott.
5. Box
Fist bump. Fo’ Knucks. Terrorist handshake. Kärt barn har många namn. En skön hälsning som fungerar som en high-five med street cred. Det bästa är man man kan förvarna genom att skrika ”BOX!” lagom högt och hålla fram en knyten näve, då råder det ingen förvirring om vad det är som gäller. Det är bara att slå tillbaka. Ka-boom.
**Bubblare!**
En hälsning som används alldeles för lite och jag gärna skulle vilja se komma tillbaka i ropet, är den där man smyger upp bakifrån på grabben som man ska hälsa på och håller för ögonen. Sedan får den till sin förtret gissa vem det är. Tror det skulle vara en hit på högstadiekillen vid Zinkensdamm.
O-K, en cykel istället för en platt-TV. ”Spännande”. Går det lätt att byta mellan 3:an och femman eller? Hö, hö, hö.
Va? Har ni en toalett för BÅDE tjejer och killar? I ert hem? Ni tar fan priset. Och varför ligger det en övergiven modell av Katla-draken i sovrummet? Storhandlar ni all inredning på SVTs rekvisitautförsäljning? Kudos dock till att skriva ”mys” på väggen till vänster, hade dock rekomenderat stjärnor istället för hakparenteser att få den korrekta lunarstorm-känslan.
N-H-T E? Va fan står det? Tycker ni det är svårt att stava kanske ni ska inreda med något lättare än bokstäver.
Åh, alla jäkla snorungar som jobbar med grafisk design och ska ställa tavlor på golvet för att ge hemmet en ”bohemisk-touche”. Lägg ner, alla fattar att ni bara gör det för ni inte förstår hur en borrmaskin funkar. Hallå, jag är designad av Olle *motherfucking* Eksell för fan. Visa lite respekt och häng upp mig på väggen. Och vad är grejen med den dom där tripp-trapp-trull-fallosarna uppe i hörnet? Did I hear daddy issues?
Åh, vad spontant du placerade det där squashracketfodral under mig, och den där snyggt slängda gråa tröjan på stolen. Du är både sportig och lite sådär vild och okontrollerad. Och du har inga färger hemma, för din personlighet är färggrann så det räcker. Som om en dubbelregnbåge och den där färghjuls-muspekaren på en mac har parat sig och fått dig, right? Skjut mig. Eller vänd mig i alla fall bakochfram.
Hjälp! Jag har blivit blind på ena ögat! Jag har förlorat djupseendet! Ahh! Äh, skoja bara. Jag är bara ett designmästerverk som varit stilbildande de senaste 50 åren, jag har inga känslor. Men seriöst. Mintgrönt? Fördelen med att inte ha någon smak är väl att man inte behöver tänka innan man köper något.
HALLÅ! Det är någon jävla råtta här under mig. Ta bort den. Den luktar rabies.
Vad är grejen med den där jäkla färgexplosionen till tavla över soffan? Är du någonslags hippie eller? Man kan ju nästan höra valsångs-CD:n ända hit.
Dinner for one. Då tjänar metallstolen sitt syfte, man vill ju inte slita på finstolarna när man är själv.
Jag.Känner.Mig.Ensam.
Rosor? Till mig? Det var väl snällt. Men jag måste nog säga det ändå, det här är ett av få rum som skulle lyftas om varenda möbel byttes ut mot en cykel.
—
Jag har ytterligare cirka 30 inredningsbilder med en inramad Kakaoögon-poster. När jag orkar får jag väl starta en fuckyeahkakaoögon-tumblr.
Välkomnande
Det luktar hemtrevligt och det finns en överraskande personlig touch – redan i hallen kan man beskåda foton från min barndom. Bland annat ett bild där jag sportar en Los Angeles Kings-keps med ett av 90-talets mest banbrytande accessoaruppfinningar: pumpventilsspännet.
Läge
Hemmet ligger idylliskt beläget i en förort till Stockholm och är strategiskt placerat i närheten av diverse utflyktsmål från min barndom. Inom en ringa radie på 3 kilometer kan man besöka hela tre skolor jag gått i, uppleva skogsdungen där jag var full för första gången, och från utsidan beundra villan där jag förlorade oskulden.
Underhållning
Såväl trådlöst internet som kabel-TV finns att tillgå. TV:n delas dock med övriga gäster vilket öppnar upp för nya influenser. Med nya influenser menas här oftast kärlekslivet på advokatbyråer i Amerika.
Sovplats
Under all kritik. En soffa. Som är för kort.
Anseende
Aldrig tidigare har frågan ”Så, var bor du?” varit så komplicerad eller behövts besvaras med så många bisatser.
Mat
Även om serveringstiderna är något begränsade och roomservice-meny saknas, så är maten generellt sett fantastisk. Hemlagat så gott som varje dag.
Service
Servicen är hjärtlig på gränsen till närgången. Tips och råd rörande allt från fritidsaktiviteter och alkoholvanor till kärleksliv och frekvens på tandläkarbesök ges spontant och utan anmaning.
Pris
Oslagbart.
Totalt
Priset och bekvämligheterna borde båda för ett gott betyg, men det är svårt att undkomma känslan av att bristen på privatliv och risken för förlorad självkänsla troligtvis kommer få betygskurvan att slutta brantare utför ju längre tiden går.
Efter sex år i landsflykt har jag nu återvänt till min barndomsstad Stockholm. Det är så klart ganska omtumlande. Här följer några spontana intryck efter en vecka tillbaka i moder Sveas barm.
- Antalet brittiska turister som med matchande fotbollströjor rumlar runt höga som tolvvåningshus efter coffeshopsbesök är ungefär lika med noll i Stockholm. Vilket gör det lite svårare att hålla sig uppdaterad på trendiga brittiska svordomar.
- Jag har betydligt färre kompisar i Stockholm än i Amsterdam, vilket är praktiskt för att jag inte behöver stänga av mobilen när jag går på bio.
- Till skillnad från Amsterdam så cyklar man inte överallt, vilket troligtvist kommer betyda att jag kommer bli lönnfet och få tunnelbanerumpa.
- Alla pratar svenska, vilket är tråkigt för man inte kan lol:a åt holländarnas gurglande sch-ljud. Åt andra sidan kan man tjuvlyssna på folk på tunnelbanan.
- Bristen på flytande bajskorvar, kondomer och cykeldelar i innerstadsvattnet, när ska Stockholm Stad förstå att avloppen från hus nära vattnet borde gå rakt ner i det. Skapar en mycket intressantare vattenflora.
- Eftersom jag inte längre kan definiera mig själv som utlänningar jag inte distansera mig från saker jag inte gillar med orden ”Alltså, jag kommer ju inte härifrån”.
- Fönster som sprider ett rött sken signalerar inte längre prostituter utan enbart kackig smak med kitschinfluenser.
1. Daniel Westling – My New BFF
MTV-förlaga: Paris Hilton – My New BFF
Daniel Westling – folkprinsen från Ockelbo som genom kärleken till en tjej med Jay Leno-haka har ryckts ur sitt trygga sammanhang för att landa med ett magplask i det svenska finrummet – får i denna prime-time-show hjälp att hitta en ny killbästis som passar in i hans nya liv.
Killarna från gymmet eller grabbarna grus från den gästrikländska uppväxten är inte direkt är några polare man bjuder hem till Drottningholms anrika möbelemang för att kolla på UFC-maraton med. Därför tävlar i denna reality show 12 stycken överklassgrabbar, som glatt showcase:ar sina kunspar om hur man hänger lite casual på en guppande yacht utanför Saint Tropez på Franska rivieran för att vinna Daniels bromance-gunst.
Vecka efter vecka skickar Daniel hem en av killarna med den catch-phrase-vänliga akronymen TWYN (”Train With You Never”), tills bara en lycklig vinnare återstår. I slutavsnittet står Daniel på en balkong med en arm runt sin nya BFF och viskar ”I love you, man” i hans öra. Den nya bästisen svarar ömt ”Jag med, Danne”. Sedan tittar de båda in i varandras ögon och utbrister unisont ”No homo”. Kameran pan:ar ut över landskapet. I bakgrunden hör vi deras skratt tona ut medan programmets ledmotiv, Dire Straits ”Brothers in arms”, sakta tonas in.
2. Riksdagskontor
MTV-förlaga: Cribs
Till tonerna av fräcka hiphop-beats visar kända och okända riksdagsledamöter upp sina kontor inför våra kameror. Mona Sahlin visar soffan hon ärvde av Göran Persson (”This is were the magic happens”), Jimmie Åkesson visar sin garderob med folkdräkter (”Keepin it real, close to the street, representing the knätofs”), Lars Ohly visar sin samling fotbollsbilder från VM ’94 (”I look into the eyes of these hereos everyday, that’s were I find my inspiration”) och Christina Höj Larsen visar upp den berömda toaletten där hon satt under talmansomröstningen (”If it’s yellow, let it mellow – if it’s brown, flush it down”).
Som knorr avslutats varje avsnitt på samma sätt: riksdagsledamoten låtsas blir arg på kamerorna (”Now you’ve seen my office, get lost”) men ändrar sig sedan för att bjuda med kameramännen till riksdagskaféet där de bjuder på en delicato-boll (”Just kiddin’, tag along… I give you a delicato ball”)
3. Tack för klockan – My Super Sweet 65
MTV-förlaga: My Super Sweet 16
Socialrealism möter hejdundrande party när TV-showen ”Tack för klockan – My Super Sweet 65″ dokumenterar avtackningsfester för nyblivna pensionärer på arbetsplatser runt hela riket. Från fabriksgolv till tjänstemannakontor följer kamerorna med och visar den osminkade sanningen om kollegornas sista hejdå. Guldklockor, blomsterkvastar och prinsesstårtor blandas med kramar, stammande tal och falska leenden i en 30-minuters show där hjärtekramande bara är förnamnet.
4. Villaförorten
MTV-förlaga: Laguna Beach / The Hills
I Sveriges första high-end-dokusåpa följer 30-talet kameramän med utrustning för flera hundratusen spänn ett par bortskämda Djursholms-16-åringars varenda steg. Vi snackar dolly-ställlningar, omtagningar, reflektorer, smink-team och nogrann ljussättning – varje klipp känns ”premium”. En show så långt bort från de vanliga skakiga dokusåpaproduktioner vi blivit vana vid i Sverige. Snorungarnas liv är egentligen inte så viktigt, utan målet är att om man råkar zappa förbi ”Villaförorten” på TV ska man vid första anblicken tro att det är något Jerry Bruckheimer-producerat program från U-S-A man hamnat på. Snyggt, bra framing och kristallklart ljud är A och O.
Intrigen är väl något sånt där som är viktigt för ungdomar i en villaförort: ”Från vems föräldrars spritskåp blandar man bäst häxa?”, ”Är det egentligen Nicklas och Nils som har rätten till det sköna smeknamnet Noppe?” och ”Vem var det egentligen som stal Desirées moppehjälm när hon glömde den ovanpå skolskåpet?”. You get the drill.
5. A Shot At Love med Uffe Lundell
MTV-förlaga: A Shot At Love With Tila Tequila
En Euroline-buss fullastad med glada positiva tjejer mellan 20-40 solsnurr åker ner till ett hus i Toscana där de tävlar om en natt med nationalskalden Ulf Lundell. Damerna tävlar i diverse grenar för att vinna Ulfs gunst, alltmedan Uffe själv sitter på en pinnstol på en balkong i Ralph Lauren-shorts, bar bringa och en Borsalino-hatt och plinkar på något som han hävdar ska bli uppföljaren till ”Öppna Landskap” på en akustisk gitarr med ett gulnat ”Spola kröken”-klistermärke på.
I slutet av varje avsnitt delar en ointresserad Ulf med en otänd cigarett i mungipan ut ord skrivna på papperslappar till de tävlande tjejerna. Han bildar sedan en dikt av orden, och kvinnan som håller det ord som inte passar in får åka hem. TV-progammet når sitt crescendo i det avslutande avsnittet när Lundell, full på rödtjutet Chianti, får vinballe och inte kan tumla runt mellan lakanen med den vinnande damen. Till de flesta av tittarnas stora lättnad, kan tilläggas.
I slutet av den här veckan är det val i Sverige, och vi står inför situationen att antingen behålla vår nuvarande statsminister eller få en ny. Det hela känns ganska slätstruket, same shit different color liksom.
På Mitt eget jävla Narnia tycker vi att det här är en utmärkt tidpunkt att vända blickarna bakåt. Ta ett djupt andetag, dyka ner i vår svenska politiska historia och gräva fram några riktigt sköna statsministrar från förr. Påminna oss själva om att det inte alltid varit såhär tråkigt, likriktat eller välartat bakom dörrarna till regeringskansliet.
1. Fredrik von Otter (statsminister 1900-02)
Fredrik Von Otter var Sveriges kanske genom tiderna coolaste regeringschef: en färdigblandad cocktailmix av Tintin, Arnold Schwarzenegger och Bear Grylls.
Det närmaste Fredrik Reinfeldt kommer spänning är HD-versionen av Morden i Midsomer på fyrtiotvåtums-flatscreenen hemma i Täbyvillan. Hans namne Fredrik von Otter har helt andra strängar på sin nitbeklädda, dödskalledekorerade och troligtvis eldkastarutrustade metaforiska lyra.
Innan han gled in som obunden statsminister i början av förra sekelskiftet slogs von Otter sida vid sida med britterna mot sjövilda pirater i Kinesiska havet. Han var högsta hönset på såväl en kanonbåt som en kanonångare (repetera med mig: en motherfucking KANON-båt och motherfucking KANON-ångare). Han åkte på som upptäcktsresande och stirrade urinvånare i vitögat från Grönland till Azorerna.
Fredrik von Otter tilldelades så mycket bling-bling och medaljer för sin hårdföra tapperhet att den samlade tyngden skulle borrat ner hans fötter i marken om han stod stilla, vilket han rimligtvis aldrig gjorde. Vi snackar portugiskiska storkors, preussiska riddarordnar och storofficer av franska Hederslegionsorden – för att bara nämna några.
Där står Reinfeldts simborgarmärken och den där kortleken med expressengetingar han fick som tröstpris på en golftävling i Vaxholm sig ganska korta.
Von Otter var heller inte tillsatt på något töntigt demokratiskt sätt. Att sitta på valvaka med billigt mousserande vin och bita på naglarna medans vallokalsundersökningarna presenteras i färglada staplar var inte direkt Original Fred-style. Han var istället direkt utnämnd av konung Oskar II, precis som det passar en hårding av hans kaliber. Här frågar man inte pöbeln om råd innan man går in och bestämmer över dem.
Så nästa gång ni stöter på en ryss som skryter om att Vladmir Putin minsann skjuter valar med armborst, rider hästar skjortlös utan anledning och har mysko kopplingar till den ryska avdelningen av Hells Angels kan ni slänga namnet Fredrik von Otter i ansiktet på dem.
Ta en titt på den här bilden här under. Titta på ögonen. Kolla posen. Här ser vi en blick som på egen hand skulle kunna suga upp BP-olja ur vilket hav som helst, och en siluett så stilig att den skulle få berg med instängda chilenska gruvarbetare att skaka.
Det känns nu klart var Dolph Lundgren hämtade sin inspiration när han skulle gå in i rollen som Ivan Drago i Rocky IV: från vår statsminister mellan 1900 och 1902.
2. Felix Hamrin (statsminister 1932)
Felix Hamrin är Sveriges kortvarigaste statsminister. Han satt vid sin post endast 50 dagar. Det är alltså exakt en tiondel som många dagar som filmen 500 Days of Summer, 30 dagar färre än vad det tog Phileas Fogg att ta sig runt jorden i Jules Vernes berömda roman, och exakt lika länge som det tar att rösta ut fem deltagare ur Robinson.
Den frireligösa Hamrin – gammal grosshandlare, kort i rocken och bördig från Mönsterås – har ofta blivit utpekad för att vara Sveriges tråkigaste statsminister. Tydligen finns enbart ett enda skämt draget av Felix dokumenterat. Skämtet ifråga drogs på 30-talet i Jönköpingstrakten. På den tiden var Felix landshövding, och en av hans jaktkamrater frågade honom om inte hans son, som saknade högre utbildning, kunde få jobb inom Länsstyrelsen. Då ska Hamrin ha dragit sig i hängslena, lett lite i mjugg och svarat: ”Det finns bara en tjänst som man inte behöver examen för. Men den kan han inte få, för den har jag”.
BOOOM.
Straight in på ”Hör du hört den förut liksom” topp-10 liksom.
3. Karl Staaff (statsminister 1905-06 och 1911-14)
Den liberale Kalle Staaff är kanske den svenska statsminister som varit minst hip-hop av dem alla. Han misslyckades nämligen fatalt med samtliga av de fyra hörnstenarna: hoes, cash, pangpang och street cred.
Han kammade hem noll på hoe-fronten och har gått till historien som Sveriges enda ogifta statsminister genom tiderna. Han satte också i system att spotta på den gamla devisen ”Bros before hoes” genom att systematiskt larva sig som förkämpe för kvinnlig rösträtt.
Trots att han var utbildad advokat undvek han att rulla sig i cash & money som en dåtidens Leif Silbersky – genom att försvara elitens lagövertrampare – utan envisades återigen med att larva sig, den här gången som så kallad ”fattigadvokat”. Att ta sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp får man då fan inga thug creds av. Här har vi en kille som bevisligen varken läst eller förstått devisen ”Get rich or die trying”.
Också pangpang-området var ett stort misslyckande för statsminister Staaff. Han verkar ha varit totalt oförmögen att stava till gangsta. Han vågade inte ens slåss med Norge, utan åkte personligen upp till Karlstad för att se till att unionsupplösningen fick en töntigt fredlig utgång. Och när han inte lyckades lägga skattepengar på ett ståtligt pangpangande örlogsfartyg, utan löjlade sig med socialareformer för alla stålarna – ja, då lackade trettiotusen bönder och demostrerade i Stockholm den 6 februari 1914 i det så kallade Bondetåget. Något som med nutida mått mätt säkert skulle kunna jämföras med en diss-tweet från Isobel Hadley-Kamptz med över 1000 RT:s.
Kungen Gustav V lackade han också, förmodligen på Staaffs brist på hip-hop, och tog samma år öppet avstånd från honom och hans regering. Efter att kungen dissat Kalle var hans street cred nära fryspunkten. Folk startade illasinnande rykten och inledde hatkampanjer mot honom. Han kunde knappt gå utanför dörren utan att få diverse skymford och hotelser kastade efter sig, och man tillverkade till och med en askkopp med hans relief, så att folk kunde aska honom i ögonen.
(För de historieintresserade finns ett sådant askfat att beskåda på Hallwylska museet i Stockholm.)
Slutsats: Om Karl Staaff hade haft en magtatuering i gotiskt typsnitt hade den varit gjord med hennafärg och stavats T-Ö-N-T.
4. Carl Swartz (statsminister 1917)
Calle Swartz var en högerpartist som inte lyckades uträtta speciellt mycket vid makten. Dock är han anmärkningsvärd av tre anledningar.
1. Han ägde fabriker som tillverkade tobak.
2. Han är inte på något sätt släkt med fotbollsspelaren och VM-bronsmedaljören Stefan Schwarz (vilket man i och för sig kanske kunde gissat då de inte stavar sina efternamn likadant).
3. Han ser ut som ugglan Helge i ”Från A till Ö”.
Det tycker jag räcker gott för han ska platsa på den här listan.
5. Axel Pehrsson Bramstorp (statsminister 1936)
Ett av livets konstycken är att göra väldigt lite, men ändå få väldigt mycket creds och respekt för det. Någon som lyckades göra det med bravur är Bondeförbundets Axel Pehrsson Bramstorp (som också gick under det Emil i Lönneberga-klingande smeknamnet Axel i Bramstorp).
Axel lärde sig skriva och stava helt på egen hand och hans grammatik var långt från perfekt. Hans tal var så förvirrande och osammanhängande att dåtidens revymakare och kåsörer hade svårt att hitta en ingång till att göra dem lustigare än var de var i sin ursprungsform.
Han total-LOL:ade ihop sin regering. Socialdemokraten Ernst Wigforss berättar i sin dagbok om hur han lackade på Axel för att han under sin regeringsbildning satt och skämtade, och ironiskt frågade folk omkring sig om de hade lust att bli ”ministrar i hans regering”. Den finansminister som Pehrsson Bramstorp tillsatte var så inkompetent att han ska ha gjort Dag Hammarskjöld gråtfärdig. Helt plötsligt framstår inte Ny Demokratis riksdagsledamoter som lika tappade bakom en vagn.
Axels regering, som bara satt vid makten i 101 dagar, och som omnämndes med det 80-talskomediklingande namnet ”Sommarregeringen”, lyckades egentligen bara med två saker: de knäckte bowlingfantastens Per Albin Hanssons sammanhängande tid som statsminister, och de fick igenom en anvisning för psalmboksfrågan (vilken tydligen är så obetydlig att den är ungooglable).
Inte så jävla mycket alltså.
Med en sådan prestation som regeringschef kan man lätt tycka att Pehrsson Bramstorp borde förpassas till historieböckerna som blott en parantes. Men det är inte så Axel motherfucking Pehrsson Bramstorp rullar.
Det första man ser när man går in i riksdagshusets stora trapphall är en stor jävla belyst bronsbyst av snubben. In your face, alla statsministrar som troget satt på sin post och faktiskt gjorde något. Normalt får man inte en byst om man inte varit statsminister mer än 10 år, men sådant stoppar inte Axel Pehrsson Bramstorp från att få sin oförtjänta fame. Lite som om Paolo Roberto skulle få en guldstjärna på Hollywood walk of fame efter sin biroll i Millennium-trilogin.
Under valrörelsen 1948 drabbades Bramstorp av hjärnblödning från vilken han aldrig blev återställd, och han avled den 19 februari 1954 i hemmet i Lilla Isie, där han också ligger bregraven. Det enda som är lite underligt med det är väl varför han inte begravdes i en jävla pyramid… true Axel-i-Bramstorp style.
En frustrerad mormon i USA, som av religiösa skäl inte fick flukta på bilder av nakna tjejer, har gnuggat sina geniknölar och kommit på något lysande: Ett sätt att lura sin hjärna så att påklädda damer framstår som nakna. Här snacker vi att både äta kakan och ha den kvar, fast med en porr-twist. Han kallar det ”bubbling” och det går ut att man i Photoshop täcker över vissa delar och låter ens hjärna fylla i tomrummen.
Fucking brilliant, liksom.
Jag har nu, som den MacGyver-kille jag är, skapat mitt eget IRL-bubbling-filter med hjälp av ett papper och en sax. Jag gilder runt på jobbet och gör kollegorna spritt språngande nakna.
Så fort jag kommer hem ska jag sätta mig på balkongen med mitt papper, och precis som i den gamla ”Kids in the Hall”-sketchen trakassera lyckligt ovetande förbipasserande – men istället för att ropa ”I squish your head” kommer jag mumla för mig själv ”Haha, I made you naked”.
Epic winning lol.
